Drömmar om att alla försvinner

Det är inte bra nu, vissa dagar är bättre än andra men de går alla ut på att få tiden att gå.
Nu är det inte längre så mycket ett mål som ska nås utan mer en trygghet att klamra sig fast vid.
En falsk trygghet som är svår att släppa, och det är som så mycket annat skrämmande.

Lär bli ganska tyst här ett tag framöver. Så ni vet.

Jag lever med en sanning och du kan inte tävla med den

Allt känns lite som en grå dimma för tillfället, lite som att se livet genom en glasruta och vara så nära, nästan där, där i våren-är-här-snart-student-lyckan där alla de flesta andra tycks vara, men inte riktigt.
Det känns fel att säga att jag blivit sjuk igen, för trots att jag verligen mådde genuint bra i våras/sommras så försvann det nog inte helt. Det, den, sjukdomen, ätstörningen, har kommit tillbaka, smugits sig på under hösten och vintern, växt sig större och större. och nu slukat mig totalt.
Jag är fast, i allra högsta grad.
och miljarder tankar slåss i mitt huvud.

Så, nu vet ni.

Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur


Är sjuk och trött och kall. Mår lite bättre än i morse; 4 timmars eftermiddagssömn, ca 2 liter te och fyra tröjor senare. Men bara lite. För just nu känns det inte bra och jag vet liksom inte vad jag ska göra.

Dagens andra fråga

ida om Fråga: hur gör man på bästa sätt för att hjälpa sin vän som är sjuk?

Om din vän ännu inte fått hjälp är det det första man kan göra, se till att han/hon får hjälp. För ju snabbare man får hjälp dessto större är chansen att det blir bättre snabbare. Men sedan. Finns där. Var inte rädd för att prata om sjukdomen men pressa inte heller på om din vän inte vill, men låt honom/henne veta att du finns där om han/hon behöver prata om det. Stötta både i med- och motgångar. Visar att du bryr sig och sluta inte höra av dig även om din vän drar sig undan, det är en del av sjukdomen, man orkar helt enkelt inte ses. Försök få allt att verka någorlunda som vanligt, få din vän att tänka på något annat om så bara för en liten stund. Och prata aldrig, aldrig om bantning, kalorier eller vikt. Kramis.

Fråga

Karin om 1:a Advent: Hur var det för dig när du helt slutade att äta ? Bara bestämde du dig för att inte göra det eller ver det något som påverkade att du gjorde det. Har själv en syster som lider av ätstörning sen flera år tillbaka.

Jag minns faktiskt inte. Det smög sig på under en väldigt lång tid, det var inte så att jag en dag bara bestämde mig för att sluta äta. Men även när jag var som sjukast slutade jag inte äta helt, då åt jag ungifär ett litet mål mat om dagen. och vad som då fick mig att inte äta då var ju just det att jag var sjuk.

Kom på att jag fick en fråga för någon vecka sedan..

Anonym om Ett år: Hej! Jag råkade hitta din blogg av en slump och om det är okej att jag frågar så undrar jag om du är helt frisk nu och om du har planer på att börja träna igen?

Svar: Hej där, främling (?). Jag är helt friskförklarad sen en tid tillbaka, har iallafall ingen kontakt med sjukhuset längre. Fick börja träna för ett tag sedan, träningstillståndet blev dock indraget några gånger i början, men sedan jag blev friskförklarad har det legat kvar :)

Ett år



Idag är det exakt ett år sedan allt rasade samman.
Exakt ett år sedan jag fick träningsförbud, nedskuren skolgång och matschema för första gången. Tänk om jag vetat, hur framtiden skulle komma att se ut. Hur ont allt skulle göra. Då hade jag nog kämpat lite hårdare där i början, för att slippa det som sen skulle komma, dagvård, näringsdrycker, gråt och fruktansvärd ångest, med allt vad det innebär. Det hade varit skönt att slippa det.
På ett år har jag hunnit bli upptäckt, bli sjukare, må sämmre, insett att det jag saknade var mer värt än att gå ner i vikt och både snabbt och långsamt blivit bättre och slutligen bra. Ett år där den värsta delen, de sjukaste veckorna är en enda grådimmig suddig massa med någon enstaka ljusglimt, medan de fina delarna är solskensklara minnen jag kommer minnas med ett leende för resten av mitt liv. Ett år. Det är lång tid, och också väldigt kort.

Tappat bort manualen till hur man är normal.

 

Fortsätta, fortsätta läsa. Tills den är slut. Beräknad tid: en sömnlös natt för någon vecka sedan.
En inifrånskildring av ett helvete. Om hur det verkligen var. Även om mitt helvete skiljer sig från bokens, var vissa delar så på pricken att det kändes som att det var en liten bit av just mig, själen, hjärtat, alltet. Skrämmande, för man glömmer snabbt vilket avgrundshål man faktiskt var fast i, nu när man tagit sig upp, minns man knappt hur det var att vara där.

"Det vidgar sig inom mig svart, pulserande, slukande öppnar sig det svarta gapet och lockar mig att glida ner över kanten. Och jag måste korsa armarna, treva utefter eller längsmed min kropp. Hitta var jag slutar och resten av världen börjar."

You show the lights that stop me turn to stone

Att baka en paj
Häller upp ingredienserna och tänker på vilken skillnade det är mellan nu och då.
Nu, en spontangrej, något kul, för att göra en pappa lite gladare.
Då, något noga planerat, kul men skrämmande, för tänk om kalorierna skulle smyga sig in genom huden, eller ännu värre, om det helt enkelt inte går att stå emot. Men det gör det nästan alltid.

Ingredienserna blandas.
Nu,
smakas degen, lite socker krasar mellan tänderna, det goda smälter i munnen.
Då, aldrig. Lukta, känna, titta, men aldrig aldrig smaka.
Då, frestelsen att vräka i sig allt, hungern sliter, rädslan för det man tänker, äckel, fetfetfet, äckel, hungern river.
Nu, inte sugen på att äta allt, fast det är tillåtet, nej hungern finns inte, för magen är full med lunch.

In i ugnen.
Då, stirra stint i 15 minuter medans pajdegen får färg och det vattnas i munnen.
Nu, gå iväg, glömma bort, bli påmind. Just det, pajen!

Klar, ut ur ugnen, upp på spisen, känna doften.
Då, stå hängd över, dra in all doft så att hela själen fylls. Tills tanken kommer, tänk om kalorierna sitter i doften, dra sig hastigt undan.
Nu, lukta, tänka mmm, när den svalnat är det dags, mums.

Läggs upp på tallrikar, lagom stora bitar, den ser fantastisk ut.
Då, tomma ögon följer varenda rörelse, de andras rörelser; på skeden in i munnen tugga njuta. Längta, men samtidigt äcklas, hur kan dom? Aldrig aldrig aldrig.
Nu, på sked in i munnen tugga njuta. Känna smaken. Njuta.

Horisonten är nån annans konstruktion

Ibland saknar jag det. Inte ofta, men när det händer, när tankarna kommer och allt känns meningslöst, då vill jag tillbaka. Tillbaka till att ständigt frysa, till att alla byxor är förstora, till att känna mig smal, tillbaka till att känna mig svag men samtidigt så himla stark. Stark för att jag klarade av att motstå det alla behöver för att överleva. Och just då, när jag saknar det, gör det så himla ont. För jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Jag vill inte, får inte, falla tillbaka. Det får liksom bara inte hända. Det kommer inte hända, jag skulle aldrig tillåta mig själv det.

För det mesta nu för tiden kan jag övertala mig själv att det är mycket bättre såhär. Fortsätter jag kämpa kommer det bli bra. Då kommer jag kunna gå ut tvåan ordentligt, jag kommer kunna börja träna snart och jag kommer kunna jobba på peace and love i sommar (WIEEEE!!!). Så jag fortsätter, och när tankarna skriker låtasas jag att jag inte hör dem, utan tänker istället på hur mycket bättre mitt liv är nu jämfört med för några månader sedan.

Ytterligare en fråga

Från anonym: Hej! Du behöver inte svara på detta om det känns jobbigt och så, men jag undrar om du är helt frisk nu? Eller om du fortfarande har tankar och sånt? Kämpa på!

Hej! Nej, jag är inte helt frisk, inte än. (sedan kan det ju diskuteras om man någonsin blir helt frisk, eller om det alltid kommer finnas kvar litelitelite i bakhuvudet. Jag tror på det senare). Jag är nu utskriven från dagvården, men går fortfarande i öppenvård, dvs jag har samtal lite då och då. Matångest har jag inte haft på två veckor nu och dom ätstörda tankarna är i stort sätt borta. Dom kommer ibland, men till skillnad från förr kan jag nu mota bort dem och fokusera på annat, som tillexempel hur mycket bättre mitt liv är utan denhär jävla sjukdomen.


If I fail, if I succeed, at least I live as I believe

Jag är så fantastiskt, oerhört, obeskrivligt lycklig. Ja, det är knappt att jag tror att det är sant.
Idag var min sista dag på ätis, någonsin. Aldrig mer ätisscheman, sjukhusmat, röda sjukhusfiltar, sjukhuslukter eller sjukhusljud såsom den där speciella ätis-ringsignalen jag kommit att hata. Aldrig mer. Jag ska aldrig tillbaka.
Nu blir det istället skola på heltid, skolluncher och frihet.
Jag riktigt kände det när jag gick ut därifrån, efter mötet (som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle sluta såhär!), att nu är det över. Aldrig mer.
Och det är nog den bästa känslan jag någonsin haft, i hela mitt liv.


Svar på fråga

Kommentar från matilda: har lite frågor angånende dina ätstörningar . åt du ingenting under tiden ? blev du aldrig hungrig ? tacksam för svar ! och glöm inte att fortsätt kämpa! kram

Svar: Tiden då jag var sjuk utan att omvärlden visste det gick det i perioder. Vissa perioder åt jag i stort sett normalt, andra i stort sett ingenting, typ; en kopp kaffe till frukost, lite gurka till lunch och så lite som möjligt till middag (så såg det ut veckorna innan jag "blev upptäck"). Tiden då jag var som sjukast hade jag ett matschema vi fått från sjukhuset, i början följde jag det nästan aldrig helt, dock.
Perioderna när jag knappt åt något var jag hungrig i stort sett hela tiden. Jag tänkte på mat konstant och brukade ligga och tänka på allt jag ville äta när jag skulle sova. När jag hade matschemat var jag inte hungrig lika ofta, men jag älskade känslan eftersom att den betyde att jag inte ätit tillräckligt.

Hoppas det räcker som svar! Kramis

So I learned to depend on me

Jag har bestämt mig.
Det är inte värt det.
Det är inte värt att glida ifrån sina vänner bara för att man inte orkar ses.
Det är inte värt att inte få träna och göra det man älskar.
Det är inte värt alla bråk, all ångest, alla tårar.
Det är inte värt att missa mer och mer skola och tillslut behöva gå om och skiljas från världens bästa klass.
Bara för att få väga några kilo mindre.
Det är inte värt det.

Nu fan ska jag bli frisk.

Och så händer det som inte får hända

Det. får. inte. vara. sant.
Hej då skola.
Så försvann det som höll mig över ytan.
Jag är så trött på att förstöra för mig själv.



jag ska dansa tills mitt hjärta brister

Blir så trött på mig själv,
arg och ledsen över vad jag tänker.
Det är så lätt att falla tillbaka och jag är så frutansvärt rädd för att det ska hända,
men samtidigt,
längtar jag dit.

kallt

Allt vände till det sämmre, från glad till...mindre glad.
Har varit mindre glad sen igår eftermiddags.
Men JA, låt fucking bli mitt liv,
och sluta ljug.
Sluta se det ni vill se istället för sanningen.
Idioter.

Jag blir aldrig mer densamma

Oskar Linnros - Från och med du.
En låt jag troligtvis föralltid kommer förknippa med ätis och den här perioden i mitt liv. Av någon anleding lyckas rix fm alltid spela den när jag är där, ofta flera gånger om dagen. Den spelas i tid och otid. På onsdagar när man sitter och är nervös (läs: skräckslagen) för man vet att det snart är vägning. Man kommer stå där, se de digitala siffrorna ticka uppåt och tillslut stanna. Hur olika det kan kännas, underbart men samtidigt ettstegbakåt-förskräckligt om man gått ner, obeskrivligt hemskt men samtidigt skönt om man gått upp.
Och så spelas den alla de andra, vanliga, dagarna. När man sitter i tystnad och tänker på hur onormalt ens liv faktiskt är. Löser sudoko efter sudoko, läser sida efter sida i sin bok, lyssnar på låt efter låt, och bara...väntar. På att tiden ska gå, på att klockan ska bli lunchtid, mellanmålstid och tillslut, halv tre; hejdå ses imorgon-tid. Man får gå ner, sätta sig i taxin och åka hem.

En underbart fin och vacker och jättebra låt, men som alltid kommer få mig att tänka på denhär tiden, en tid många säkert skulle kalla svart och hemsk. Och visst det har funnits, och kommer finnas, svarta dagar. Dagar då jag på allvar velat dö, försvinna. Dagar då jag gömt mat, gråtit över bara tanken på att behöva äta, spolat ner mat i toaletten, spytt, smygtränat tills jag knappt kan stå. Skurit mig, bara lite, för att få känna konkret smärta och inte bara såndär jävla inombordssmärta som är näst intill omöjlig att hantera.
Men det har också funnits, finns, kommer finnas, bra dagar. Dagar då jag är nöjd med mitt liv, bortom alla matscheman och tankekaos. Dagar då jag är lycklig, och tänker på allt underbart i mitt liv; mina fantastiska vänner och obeskrivligt fina familj.

Att ha, leva med en ätstörning är ett rent helvete. Och jag önskar att ingen någonsin skulle behöva gå igenom det jag och många andra går igenom. Men jag önskar ändå inte att det inte hänt, jag skulle gärna få det att försvinna nu på en gång, men att det aldrig hänt, nej det önskar jag inte. För det är trots allt mitt liv, bara mitt, och det skulle jag inte vilja byta bort mot någonting i hela världen.

Ovanför molnen

Man lever i som en glasbubbla.
Antingen stannar man kvar, inne i det trygga
men kvävs sakta men säkert och tynar bort till ingenting.
Eller så krossar man bubblan,
tar sig ut i det fria och okända
men riskerar att skära sig på glasbitarna.

And you can't fight the tears that ain't coming

Ingen skolstart på tisdag.
Fan.

Tidigare inlägg
RSS 2.0