Jag blir aldrig mer densamma
Oskar Linnros - Från och med du.
En låt jag troligtvis föralltid kommer förknippa med ätis och den här perioden i mitt liv. Av någon anleding lyckas rix fm alltid spela den när jag är där, ofta flera gånger om dagen. Den spelas i tid och otid. På onsdagar när man sitter och är nervös (läs: skräckslagen) för man vet att det snart är vägning. Man kommer stå där, se de digitala siffrorna ticka uppåt och tillslut stanna. Hur olika det kan kännas, underbart men samtidigt ettstegbakåt-förskräckligt om man gått ner, obeskrivligt hemskt men samtidigt skönt om man gått upp.
Och så spelas den alla de andra, vanliga, dagarna. När man sitter i tystnad och tänker på hur onormalt ens liv faktiskt är. Löser sudoko efter sudoko, läser sida efter sida i sin bok, lyssnar på låt efter låt, och bara...väntar. På att tiden ska gå, på att klockan ska bli lunchtid, mellanmålstid och tillslut, halv tre; hejdå ses imorgon-tid. Man får gå ner, sätta sig i taxin och åka hem.
En underbart fin och vacker och jättebra låt, men som alltid kommer få mig att tänka på denhär tiden, en tid många säkert skulle kalla svart och hemsk. Och visst det har funnits, och kommer finnas, svarta dagar. Dagar då jag på allvar velat dö, försvinna. Dagar då jag gömt mat, gråtit över bara tanken på att behöva äta, spolat ner mat i toaletten, spytt, smygtränat tills jag knappt kan stå. Skurit mig, bara lite, för att få känna konkret smärta och inte bara såndär jävla inombordssmärta som är näst intill omöjlig att hantera.
Men det har också funnits, finns, kommer finnas, bra dagar. Dagar då jag är nöjd med mitt liv, bortom alla matscheman och tankekaos. Dagar då jag är lycklig, och tänker på allt underbart i mitt liv; mina fantastiska vänner och obeskrivligt fina familj.
Att ha, leva med en ätstörning är ett rent helvete. Och jag önskar att ingen någonsin skulle behöva gå igenom det jag och många andra går igenom. Men jag önskar ändå inte att det inte hänt, jag skulle gärna få det att försvinna nu på en gång, men att det aldrig hänt, nej det önskar jag inte. För det är trots allt mitt liv, bara mitt, och det skulle jag inte vilja byta bort mot någonting i hela världen.
En låt jag troligtvis föralltid kommer förknippa med ätis och den här perioden i mitt liv. Av någon anleding lyckas rix fm alltid spela den när jag är där, ofta flera gånger om dagen. Den spelas i tid och otid. På onsdagar när man sitter och är nervös (läs: skräckslagen) för man vet att det snart är vägning. Man kommer stå där, se de digitala siffrorna ticka uppåt och tillslut stanna. Hur olika det kan kännas, underbart men samtidigt ettstegbakåt-förskräckligt om man gått ner, obeskrivligt hemskt men samtidigt skönt om man gått upp.
Och så spelas den alla de andra, vanliga, dagarna. När man sitter i tystnad och tänker på hur onormalt ens liv faktiskt är. Löser sudoko efter sudoko, läser sida efter sida i sin bok, lyssnar på låt efter låt, och bara...väntar. På att tiden ska gå, på att klockan ska bli lunchtid, mellanmålstid och tillslut, halv tre; hejdå ses imorgon-tid. Man får gå ner, sätta sig i taxin och åka hem.
En underbart fin och vacker och jättebra låt, men som alltid kommer få mig att tänka på denhär tiden, en tid många säkert skulle kalla svart och hemsk. Och visst det har funnits, och kommer finnas, svarta dagar. Dagar då jag på allvar velat dö, försvinna. Dagar då jag gömt mat, gråtit över bara tanken på att behöva äta, spolat ner mat i toaletten, spytt, smygtränat tills jag knappt kan stå. Skurit mig, bara lite, för att få känna konkret smärta och inte bara såndär jävla inombordssmärta som är näst intill omöjlig att hantera.
Men det har också funnits, finns, kommer finnas, bra dagar. Dagar då jag är nöjd med mitt liv, bortom alla matscheman och tankekaos. Dagar då jag är lycklig, och tänker på allt underbart i mitt liv; mina fantastiska vänner och obeskrivligt fina familj.
Att ha, leva med en ätstörning är ett rent helvete. Och jag önskar att ingen någonsin skulle behöva gå igenom det jag och många andra går igenom. Men jag önskar ändå inte att det inte hänt, jag skulle gärna få det att försvinna nu på en gång, men att det aldrig hänt, nej det önskar jag inte. För det är trots allt mitt liv, bara mitt, och det skulle jag inte vilja byta bort mot någonting i hela världen.
Kommentarer
Postat av: E
Jag har alltid tyckt att du är en sån megadupersuperüberbra, rolig, snäll och trevlig människa. Så jättefin. Tänkte bara hälsa det som liite stöd! Kramar!
Postat av: Anonym
Jag vet med all säkerhet att skära upp armarna inte hjälper, sluta upp, fortsätt inte. Man blir beroende. Det är inge kul att ha en hel arm som inte är den andra lik. De är inge kul när man för en stund glömt bort hur kast man mår men sedan ständigt påminnas när man ser ner. De löser inget <3 / R
Trackback
