kompis, det går bra nu

2011 ska bli ett bra år.
För nu börjar det vända, jag känner det.
Tack till alla fina som står ut med mig, även vid de tillfällen jag knappt står ut med mig själv.
Att få höra från er att jag är stark och ska fortsätta kämpa, att ni finns där i alla lägen,
inga ord kan beskriva hur myckt det är värt.


Ännu är det långt ifrån över,
svarta hål finns alltid och jag räknar med att ramla ner i dem då och då,
men jag vet att jag kommer kunna ta mig upp igen.


Let it snow

Att ett steg i rätt riktning kan kännas så jävla fel.
Att en liten digital siffra kan förstöra en hel dag.
Åh gud, vad jag är trött på att må såhär.

Trött på att förstöra för mig själv,
det ständiga inombords-kriget,
alla tankar hit och dit.
Trött på att så fort jag tänker att jag ska och vill bli frisk,
höra rösten som säger att nej det är INTE vad du vill, du ska nernerner.

Jag önskar att jag visste, hur man får rösten att försvinna.

What I do know is how I changed my life forever


Full av misstro och ohållbarhet

En känsla kan bytas mot en annan på bara ett ögonblick.
En sekunden känns det som att Jo, men det här kommer gå bra, jag fixar dethär.
Nästa sekund vill man bara gråta, gömma sig.
Bytet mellan dem går så fort att man nästan inte hänger med.
Helt plötsligt sitter man där, fortfarande med den glada känslans leende på läpparna,
och det känns som att allt bara är så fel som det kan bli.

Det kan vara ett ord, en mening, en blick, en bild,
eller helt enkelt en alldeles vanlig, jävla, pannkaka.

Måndag

Höstlovet var skönt. Inte bara för att det var lov, utan för att vi åkte bort och man, jag, fick nått annat att tänka på. Det gjordes alltid något, det var alltid någon man pratade med eller något som hände, tittades på på och på kvällarna var man så trött att man somnade på en gång. Jag hade aldrig tid låta tankarna komma, ta över. Det är klart att de alltid finns där, men när man är upptagen med annat går det liksom att putta undan dem, lite grann.

Helgen gick också bra, tack vare underbara männsikor och en saknad dator (hehe).
Men så blev det måndag. Tillbaka till vardagen och en verklighet som känns overklig.
Övervakade måltider, träningsförbud, samtal och det ständiga inombords-kaoset.
och dethär är bara början.

Jag önskar att man bara kunde spola tillbaka tiden. Eller spola fram den. Eller att man bara kunde lägga sig under täcket och försvinna för en stund och komma fram igen när allt ordnat sig.
Allt känns fortfarande så overkligt. Det är som att jag förstår, men samtidigt kan jag inte fatta att det händer, inte mig.

Verkligheten

Vad gör man när ens liv bara faller i bitar?
När kaoset man så länge gått och burit på helt plötsligt släpps ut.

När allt ändras med bara några ord, sanningen.
När man vill radera alla ord och bara få tillbaka kontrollen.

Att känna sig lättad men samtidigt maktlös.
Att känna sig lättad men samtidigt vilja spola tillbaka tiden och radera ut allt man sagt.
Att känna sig lättad men samtidigt livrädd.

När det pågått så länge att man knappt ser det som utöver det normala,
som om man helt plötsligt vaknat upp och ser sig omkring,
och frågar sig var fan man egentligen hamnat.

Och jag förundras över..

...hur du med bara några ord, utan att tänka på det, lyckades beskriva exakt hur det känns..


Nyare inlägg
RSS 2.0