Klara Nilsson

Idag har det varit kallt och lite blåsigt och lite snöigt på marken, vinterväder, visserligen på gränsen, men bättre än grönt. Jag har varit i skolan läänge, åkte hem i mörker, skrivit biologiuppsats i omgångar och ätit JÄTTEGOD midda i form av jordärtkockssoppa och pannkakor med saffranskesella (rekomendation!). Nu ska jag gå ner och ta mig en sista kopp te som 17-åring, för imorgon fyller jag 18 och är inte längre barn utan skarpklingande myndig. Vet inte riktigt om jag vill, och samtidigt har jag längtat så himla mycket. Man börjar ju längta redan när man fyller 16? 15? ännu tidigare? och man längtar ännu mer det sista året när alla ens kompisar fyller en efter en och man själv på fredagskvällarna på skämt fråga om någon vill stanna hemma och titta på film istället för att gå ut och man säger det på skämt men hoppas att någon ska säga ja men vet att det inte kommer hända för HALLÅ det skulle inte jag heller göra. Och nu är det bara en natt kvar innan jag också får följa med. Måste säga att det inte alls känns som att det redan är dags. Att fylla 18 ligger där i framtiden, dit är det låååångt kvar, fast ne. inte nu längre. Snart, väldigt snart.

Måste erkänna att det känns både lite ser-fram-emot-pirrigt och lite jätteläskigt, både lycklig och rädd. Fast ne, inte så mycket rädd. Mest glad faktiskt.