Klara Nilsson

Livet flyter på och det känns för tillfället ganska grått, varken jättebra eller dåligt. Ett och annat guldkorn, så som vårsol och söndagens konståkningsshow. Saknar konståkningen så fruktansvärt, obeskrivligt mycket. Går inte en dag utan att jag längtar efter att få åka skridskor.

Matchen igår var awesome!
Det är mer än bara en sport.

Weheartit

Jag vill ha:
- sommar
- en kram
- ledighet
- kaffe

Jag vill inte ha:
- kyla
- kemi
- träningsförbud
- huvudvärk
- prestationsångest

Oskar Linnros - Genom eld ♥

Finfin dag. Sovmorgon, icke-ansträngande lektioner, solsken och vårkänslor. Finaste Kajsi, som fyller 18 idag, grattis älskling! hade desutom bakat världens godaste cupcakes! Och imorgon är vi lediga, underbart!

Ibland saknar jag det. Inte ofta, men när det händer, när tankarna kommer och allt känns meningslöst, då vill jag tillbaka. Tillbaka till att ständigt frysa, till att alla byxor är förstora, till att känna mig smal, tillbaka till att känna mig svag men samtidigt så himla stark. Stark för att jag klarade av att motstå det alla behöver för att överleva. Och just då, när jag saknar det, gör det så himla ont. För jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Jag vill inte, får inte, falla tillbaka. Det får liksom bara inte hända. Det kommer inte hända, jag skulle aldrig tillåta mig själv det.

För det mesta nu för tiden kan jag övertala mig själv att det är mycket bättre såhär. Fortsätter jag kämpa kommer det bli bra. Då kommer jag kunna gå ut tvåan ordentligt, jag kommer kunna börja träna snart och jag kommer kunna jobba på peace and love i sommar (WIEEEE!!!). Så jag fortsätter, och när tankarna skriker låtasas jag att jag inte hör dem, utan tänker istället på hur mycket bättre mitt liv är nu jämfört med för några månader sedan.

Moi, godis, lillebror samt typ världens bästa film.

Älskade Håkan:


Glädjen håller i sig. Igår firades det med sushi, idag med godisklubba.
Och tusen tack för alla fina sms och kommentarer, både här på bloggen och på facebook. Det betyder så oerhört mycket!

Jag är så fantastiskt, oerhört, obeskrivligt lycklig. Ja, det är knappt att jag tror att det är sant.
Idag var min sista dag på ätis, någonsin. Aldrig mer ätisscheman, sjukhusmat, röda sjukhusfiltar, sjukhuslukter eller sjukhusljud såsom den där speciella ätis-ringsignalen jag kommit att hata. Aldrig mer. Jag ska aldrig tillbaka.
Nu blir det istället skola på heltid, skolluncher och frihet.
Jag riktigt kände det när jag gick ut därifrån, efter mötet (som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle sluta såhär!), att nu är det över. Aldrig mer.
Och det är nog den bästa känslan jag någonsin haft, i hela mitt liv.

Kommentar från matilda: har lite frågor angånende dina ätstörningar . åt du ingenting under tiden ? blev du aldrig hungrig ? tacksam för svar ! och glöm inte att fortsätt kämpa! kram

Svar: Tiden då jag var sjuk utan att omvärlden visste det gick det i perioder. Vissa perioder åt jag i stort sett normalt, andra i stort sett ingenting, typ; en kopp kaffe till frukost, lite gurka till lunch och så lite som möjligt till middag (så såg det ut veckorna innan jag "blev upptäck"). Tiden då jag var som sjukast hade jag ett matschema vi fått från sjukhuset, i början följde jag det nästan aldrig helt, dock.
Perioderna när jag knappt åt något var jag hungrig i stort sett hela tiden. Jag tänkte på mat konstant och brukade ligga och tänka på allt jag ville äta när jag skulle sova. När jag hade matschemat var jag inte hungrig lika ofta, men jag älskade känslan eftersom att den betyde att jag inte ätit tillräckligt.

Hoppas det räcker som svar! Kramis

Jag borde: Plugga fysik.
Jag borde inte: vara inne på facebook, kolla bloggar, titta ut genom fönstret, äta nötter, fundera över hur småfåglar egentligen klarar sig på vintern, snurra på stolen, prova om det går att vissla med en isbit i munnen (det gick inte), lyssna på gammal nostalgimusik..osv..

Nej ta dig i kragen männsika och gör lite nytta, typ plugga så att du åtminstone får G på provet.
Okej, jag ska. Snart.

Gårdagskvällen var awesome, Camilla vet hur man styr fest hon!
Annars har helgen varit sämst. Har haft panikångest över skolan och allt jag missat och måste ta igen..
Men nu, många tårar, tre koppar kaffe och en halv ben and jerry´s senare känns allt lite bättre. Man måste inte vara bäst i allt och det kommer lösa sig tillslut.

Finfin dag med våffellunch, fika med världens finaste människor och lite bastubad.
åh, jag gillar torsdagar.

Tittade på Dom kallar oss artister i måndags, kvällens artist var Maskinen.
Riktigt riktigt bra var det, har alltid tyckt att de gör väldigt bra musik. Och med deras låtar kommer så många minnen.

Som denhär låten:

En låt jag brukade spela på högsta volym när jag blev arg, bara för att mamma och pappa hatade den. Högstadietiden. Orosfria PA-tider då det coolaste som fanns var att lyssna på fjortistecno och smygrökta på rasterna (bör tillägas att det var något jag aldrig gjorde). Jag minns hur sjukt jobbigt man tyckte allt var, med alla statushandlingar och hittasinplatsilivettankar. När man tittar tillbaka nu inser man att livet ändå var mycket lättare på den tiden. Saknar det lite, har så många fina minnen.

Och så denhär:

En mer aktuell låt, så att säga. Absolut en av topptio partylåtarna för tillfället. Så skön (även om jag troligtvis aldrig kommer höra vad det är som sjungs. och där i mitten, vad är det för språk egentligen?). Får det nästan att hoppa i benen på mig, åh den får mig att må bra.

Den finaste:

Åh tårar i ögonen och tankar som flyger. Så fruktansvärt många olika känslor när jag hör den. För samtidigt som den får mig att tänka på tiden för runt ett år sedan: då jag mådde dåligt utan att någon visste om det, konståkningsträningar på fastande mage, bara allt som hör den tiden till, så tycker ändå att den är så oerhört bra, så vacker, så fin. Trots att den ger mig alla dessa smärtsamma påminelser om tiden som var kommer jag nog aldrig sluta lyssna på den,
för den är så magiskt bra.

Finfin kväll igår och väldigt lugn dag idag. Har tittat på vasaloppet, herrarnas fem-mil, sovit, promenerat och drukit varm choklad, och just nu längtar jag förfäligt mycket efter sommarvärme.

Jag har bestämt mig.
Det är inte värt det.
Det är inte värt att glida ifrån sina vänner bara för att man inte orkar ses.
Det är inte värt att inte få träna och göra det man älskar.
Det är inte värt alla bråk, all ångest, alla tårar.
Det är inte värt att missa mer och mer skola och tillslut behöva gå om och skiljas från världens bästa klass.
Bara för att få väga några kilo mindre.
Det är inte värt det.

Nu fan ska jag bli frisk.

Fin fredag med ett och annat guldkorn. Till exempel silver till sverige i herrstafetten, håkan hellström, trevlig kurdisk-musik-på-högsta-nivå spelande taxichaufför, fransk film och en alldeles perfekt mango.

We♥it

Livet rullar på, sakta och inte så säkert. Glädjer mig åt det man glädjas kan, så som att detta är en alldeles ypperligt fin morgon och att jag inte är så otroligt trött som jag varit de senaste dagarna. Värt att glädjas åt är även:
- att detta är en ätisfri dag
- skidåkning på tv i eftermiddag
- solskenet
- att vi har världens godaste kanel/äppel yoghurt hemma
- bokad (?) resa till portugal i sommar!

Så, jag fokuserar på ovansående punkter och försöker glömma saker som framtida kemiprov och morgondagens planeringsmöte.