Klara Nilsson

Igår var en så himla fin dag. Sol, värme, gemenskap, kärlek, tårar, sorg, röda rosor och flaggor som vajade i vinden, glädje, skratt, prat, spänning, lycka och kloka ord. Och sushi.


Jag och mamma besökte fotografiska museet och såg bland annat en mapplethorpe-utställning (ovan). Vissa bilder gillade
vi inte alls medan vissa andra var helt enastående.


Ljusmanifestation på sergels torg till stöd för Norges offer. Det kändes så fint att vara där. Röd ros i handen och tårar i ögonen.
Jonas Gardells tal var alldeles fantastiskt, så vackert, så bra, så sant.

Påväg tillbaka till bilen gick vi förbi en ruffig man med en systemetkasse mellan benen på en bänk i en tom park. Han såg så ensam pch ledsen ut. Jag gick fram till honom, sa hej, ha en bra dag och gav honom min ros. Han sa tack desamma och såg förvånad ut. Förvånad men glad. När jag sedan vände mig om satt han där leende och luktade på den. Det var fint.   


DN-galan! Bolt i vitt, tredje från vänster. Megakul, verkligen!

Semesterläsning - bok nr3 - hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - rekomenderas starkt!

Mysig middag på restaurang terassen i fina öregrund. Favoriten à la fiskgryta med saffran och hallonpannacota till efterrätt, trots att man egentligen inte orkar. Älsklingsbåt, men börjar längta hem bara litelitelite.

Bortsett från att jag saknar en hel del olika små filurer så har jag det ganska så jättebra här ute bland öarna. Jag har morgonbadat, plockat otroligt mycket smultron och en hel del blåbär, styrt och förtöjt litegrann, läst en hel del (är inne på bok nr2 ), fotat, klappat en massa söta får, gått på upptäcksfärd, njutit av kvällssol och solnedgångar, ätit italiensk glass i Sandhamn och spelat monopol två gånger. Det är ungifär vad jag har haft för mig de senaste dagarna, och troligtvis kommer resterande segelsemestertid se ganska liknande ut. Livet på en båt är bra fint ändå.

Bestämde mig idag för att jag inte tänker vara sjuk längre. Så det så.

Nu är jag ganska så jättetrött på att vara sjuk.
Trött på att inte kunnna andas.
Trött på att inte kunna träffa männsikor jag vill träffa.
Trött på att bara orka titta på film och sova när det är kanonväder ute och det finns 3789 saker man skulle vilja göra.

Det borde vara fysisk omöjligt att bli förkyld på sommaren.

När poolen är alldeles lagom svalkande, tv-serien vänner finns att titta på och världens finaste lillebror steker pannkakor, då känns det inte lika jobbigt att vara sommarförkyld med feber och halsont. Fast jag skulle inte tacka nej till att bli frisk, typ nu.

Sommarlovsstress över alla måsten som inte finns. Alla tusentals bilder som borde sorteras, album som ska göras, grusgångar som ska rensas, sladdar som ska letas efter, ja allt på dendär jobbiga ständigt uppdaterade mentala listan över saker som egentligen inte spelar någon roll, spelar något någon roll, allt är egentligen oviktigt för vi ska ju ända bara dö tillslut och vem bryr sig då ifall midsommarbilderna från 2011 är osorterade och grusgången är full med maskrosblad?
Detdär lät onödigt deprimerande (trots att det stämmer), förlåt.

Försöker lösa upp stressångestklumpen med varma duschar och nygjord flädersaft, och det funkar till viss del. Flyr verkligheten med en av världens bästa böcker, ett eller två eller tre avsnitt av en av världens bästa tvserier. Drömmer mig tillbaka till peace and love som känns alldeles för långt bort trots att det inte ens är en vecka sedan, snälla bli min , nu kan du få mig så lätt, om och om och om och om igen.

Jag har utan tvekan haft en av de bästa veckorna i mitt liv.
Tältkaos, litelite sömn, alldeles för varmt, alldeles för kallt, konstig mat (spindelpasta med mcdonalds-salt<3), otvättad och ömma fötter. Världens finaste männsikor, fantastiska konserter, överlag kanonväder och miljoner minnen att bära med sig för all framtid. Ja, det har varit otroligt, fantsastiskt. Som jag har dansat, framförallt på deadmau5 och maskinen som båda var helt galna, och som jag har skriksjungit på nästan varenda konsert. Känslan när Veronica maggio spelade satan i gatan, snälla bli min och jag kommer, när Daniel Adams-ray spelade lilla lady, förlåt att jag aldrig sagt förlåt och gubben i lådan och när Håkan i två timmar, sent på natten, på största scenen spelade låtar som som alla tiotusentals kunde texterna till och så framförallt nu kan du få mig så lätt och känn ingen sorg för mig göteborg, ja den känslan går inte att beskriva. Magiskt ♥.