I bästa fall så kan jag bidra med en känsla
Man ska hela tiden vara glad, duktig, rolig, ambitiös, social och rätt och bra och jag undrar när man ska få tid att bara vara? Och samtidigt som det känns som att livet inte riktigt pågår utan har stannat i någon form av pausläge är det som att tiden rinner iväg och jag vill bara skrika -stopp! vänta på mig. Jag är trött på att göra vad andra, indirekt och direkt, säger åt mig att göra, trött på att läsa om hur hjärtat slår, sådär hårt det bara gör för det man brinner för och verkligen vill, jag vill uppleva det själv, se med egna ögon och inte genom någon annans. Jag är lycklig och skratten är äkta men det är ändå som att något saknas. Kanske är det så att det riktiga livet trots allt inte riktigt börjat än, kanske kommer det när alla långa skolår är slut och man faktiskt får göra precis vad man vill och det är snart, men ändå alldeles för långt bort, och samtidigt snartsnartsnart, så snart att man blir alldeles pirrig och glad och förväntansfull och livrädd på en och samma gång.
Kommentarer
Trackback
