Klara Nilsson

Höstlovet var skönt. Inte bara för att det var lov, utan för att vi åkte bort och man, jag, fick nått annat att tänka på. Det gjordes alltid något, det var alltid någon man pratade med eller något som hände, tittades på på och på kvällarna var man så trött att man somnade på en gång. Jag hade aldrig tid låta tankarna komma, ta över. Det är klart att de alltid finns där, men när man är upptagen med annat går det liksom att putta undan dem, lite grann.

Helgen gick också bra, tack vare underbara männsikor och en saknad dator (hehe).
Men så blev det måndag. Tillbaka till vardagen och en verklighet som känns overklig.
Övervakade måltider, träningsförbud, samtal och det ständiga inombords-kaoset.
och dethär är bara början.

Jag önskar att man bara kunde spola tillbaka tiden. Eller spola fram den. Eller att man bara kunde lägga sig under täcket och försvinna för en stund och komma fram igen när allt ordnat sig.
Allt känns fortfarande så overkligt. Det är som att jag förstår, men samtidigt kan jag inte fatta att det händer, inte mig.